tisdag 22 augusti 2017

Projekt Sommar 2017, 15-20 augusti: Ann-Marie Begler, Mats Persson, Tobias Forge, Annakarin Nyberg, Ruben Östlund, Stina Ekblad

Här kommer slutspurten!

15 augusti - Ann-Marie Begler

🌸🌸
Generaldirektör för Försäkringskassan, hur intressant kan det bli egentligen? Måttligt visar det sig.

💷💷💷💷
Intressant insider-perspektiv från en som befann sig mitt i smeten när Storbritannien bestämde sig för att flippa bordet och gå ur EU. Som en satir-sketch när han beskriver vilka tilltag folk kör med för att... få sitta bredvid premiärministern på flyget. Som skolelever som alla vill sitta med klassens tuffing på lunchen...

👻👻👻
Rätt bra självbiografi ifrån en av Sveriges tidigare mest hemliga musiker. Om uppväxten, hur han kom in på hårdrock, och så vidare. Stämningarna som gjorde att han fick kliva fram talar han inte om, vilket man kan förstå.

🌐🌐
Internetforskare och expert på hur folk beter sig i kommentarsfält och sociala medier. Men pratar alldeles för lite om sin expertis, och, nu kommer detta låta väldigt hårt igen men... Alldeles för mycket om sin cancer. Sorry.

🎬🎬🎬🎬
Ruben berättar i stort sett om arbetet som ligger bakom hans filmer, och det är väldigt intressant och bra. Ruben funderar verkligen ordentligt på det som hans filmer handlar om. Om bystander-effekten bland annat. Svårt att sammanfatta i övrigt, bara lyssna på programmet.

🌸🌸🌸
Stina Ekblad avslutar årets Sommar med ett poetiskt, trivsamt program, men kanske inget som man lär sig en massa nytt av.


Och därmed tackar jag för i år, hoppas denna genomgång hjälpte er alla att sålla bland Sommarprogrammen, och hoppas ni alla njöt av att se mig genomlida de riktigt dåliga så ni slapp. Trevlig sensommar och på återläsande.

onsdag 16 augusti 2017

Projekt Sommar 2017, 10-14 augusti: Magda Gad(, Henrik Dorsin), Gullan Bornemark, Lisa Langseth, Percy Nilsson


10 augusti - Magda Gad

🌸🌸🌸🌸
Otroligt hemskt från korrespondent som besökt några av världens värsta situationer. Men viktigt och bra berättat.

🌸🌸🌸🌸
Är det här nåt nytt att det är en repris i Sommar? Hur som helst, Dorsins program från 2012 var ju riktigt roligt och ambitiöst, med helt och hållet egenskriven musik. )

🌸🌸🌸🌸
Ännu ett riktigt bra program, musikpedagogen Gullan sprudlar av musikalisk glädje som smittar av sig.

🌸🌸
Är det bara jag eller är det inte otroligt många teater- och filmmänniskor med i år? Här har vi regissören Lisa som berättar om, ja, arbete med scen och film. Främst intressant för de som är intresserade av ogammal svensk film och teater?

🌸🌸
Företagstopp. Som de flesta företagstoppar i Sommar. Hyfsat men inte jättebra.

lördag 12 augusti 2017

Projekt Sommar 2017, 23 juli - 9 augusti: Stig Björkman, Malin Cederbladh, Jerzy Sarnecki, Kalle Lind, Evin Ahmad, Rune Andersson, Lisa Ekdahl, Fredrik Backman, Bahar Pars, Aron Anderson, Miriam Bryant, Jonna Bornemark, Jacob Mühlrad, Sven Melander, Tarja Halonen, Barbro Ehnbom, Anders Göranzon, Roy Hodgson

Ännu mer efter, ännu kortare recenisoner. Men nästan ifatt nu!

23 juli - Stig Björkman

🌸🌸
Tja, mycket om film i alla fall. Känns som om jag säger det här om många filmregissörer och skådespelare men jag säger det igen: Endast intressant om man redan är intresserad av halvgammal svensk film.

🌸🌸?
En till film/TV-person. Kanske lite kul, kommer inte riktigt ihåg.

🌸🌸🌸🌸
Kriminologen Jerzy förklarar pedagogiskt vad forskningen säger om brottslighet, vad vi vet, och lika viktigt, vad vi inte vet. I en samtid där väldigt många spretiga, väldigt högljudda, väldigt dåligt underbyggda åsikter ofta kastas från alla möjliga håll, är någon som lugnt och sansat berättar om ett samhällsaktuellt ämne som hen har jäkligt bra koll på, precis vad man behöver.

🌸🌸🌸🌸
Kalle Lind, denna samtidsarkeologen, denna äventyrare i bortglömd populärkultur, har en podcast som jag har försökt lyssna på, men där gräver han lite väl djupt för att jag skulle orka återkomma vecka efter vecka. Men som ett sommarprogram funkar det jättebra. Roligt och fyllt av totalt oväsentligt vetande.

🌸🌸🌸
ÄNNU en skådespelare. Ställer bra frågor kring vilka som kan få spela vilka roller. Annars, eh.

🌸
Rune har jobbat med företag och sport eller nåt och kör "Mitt livs historia"-varianten, rakt av. Går igenom hela sitt liv i kronologisk ordning, utan någon som helst urskillning. Vissa borde bara få en kvart på sig så de blir tvungna att sålla. Hade hellre läst Runes CV, det hade inte varit roligare men i alla fall gått fortare.

🌸🌸🌸
Musikern Lisa har en rätt egenartad stil och röst men programmet är inte särskilt dåligt för det. Okej!

🌸🌸🌸🌸
Författare som pratar om att skriva - och som vanligt när någon språkligt kompetent pratar om ett ämne de brinner för, så blir det riktigt bra! Många av tankarna är applicerbara på alla former av kreativt skapande.

🌸🌸🌸
EN TILL SKÅDESPELARE. Men Bahar pratar också rätt mycket om t.ex. identitet. Rätt bra!

🌸🌸🌸
Inleder med lite sportsnack och jag bävar. Men lyckligtvis är Aron betydligt mer intressant än den genomsnittlige sportpersonen. Paralympics, bergsbestigning i rullstol, och sydpolen-resor. Kul, dråpligt, och imponerande.

🌸🌸🌸
Helt okej program i snårig-uppväxt-dysfunktionell-familj-genren.

🌸🌸?
Filosof som filosoferar... Det känns som om jag kunde ha tyckt om detta men av någon anledning minns jag inte så mycket.

🌸🌸🌸🌸
Riktigt bra om musik och komposition, och Jacobs familjehistoria med en morfar som överlevde koncentrationsläger.

🌸🌸🌸🌸
Detta tyckte jag var mycket bättre än vad jag kunde gissat, och det lustiga är, jag fattar inte riktigt varför. Egentligen är det inget speciellt, Sven bara berättar om sin karriär, utan några större överraskningar. Det är bara småroligt och... trevligt på något sätt.

🌸🌸🌸
Det är väl OK, men kanske inte toppenbra. Mest lyssningsvärt för att det är en såpass unik sommarvärd.

-🌸
Många klagar på den jantelagen, men ibland älskar jag fan jante. Med mera jante hade vi sluppit såna här olidligt dåliga och helt makalöst ointressanta skräpprogram från exil-svenskar som glömt bort både allt vad jante heter och hur man formulerar sig på det svenska språket. Trots det oerhörda skryteriet i detta haveri lyckas jag inte ens uppfatta riktigt vad Barbro gör. Nåt med företag? Än mindre hur hon gjort sig förtjänt av en inbjudan till Sommar.

Men skrytet och namndroppandet är bara början till den bensin som detta sommarprogram häller över mitt glödande hat. När Barbro pratar så slänger hon in engelska expressions, all the time, alltså literally! Jag tycker jag själv använder (sv)engelska uttryck quite a lot när jag pratar, men Barbro är verkligen all over the map och det blir faktiskt helt unlistenable med turistengelskan inskjuten constantly. Ni tror jag raljerar och exaggerate. But believe me, det gör jag inte - listen yourself!

Och en sista grej då, som är så märklig att det är svårt att förklara. Barbro skrattar aldrig. Istället, när hon sagt något (tycker hon) roligt, uttalar hon bara, rakt och entonigt: "Ha ha ha." Prova själv - håll en helt neutral min, stirra rakt fram, tänk på döden, och säg "Ha-ha-ha". Exakt så låter Barbros skratt, eller vad det nu är hon gör. Det är jättekonstigt, och smått obehagligt.

Det finns mer att hämta, men jag stannar nog där.
När konstnären Andy Warhol crashar mina fester så är det ett seal of approval. Ha-ha-ha.
Kalla kårar.

🌸🌸🌸🌸
Eller ska jag sätta en femma? Äh, Jag sätter en femma. Här, ta den här också: 🌸. Någon borde väl få en femma i år. Likt Jerzy Sarnecki så kan Anders betydligt mer än den genomsnittlige tyckaren om kriminalitet, men berättar om det ur ett polisperspektiv istället för ett forskarperspektiv. Nyktert, ibland roligt, spännande. Lite för spännande vid ett tillfälle med tanke på hur illa det kunde gått.

-
Livet är för kort för att lyssna på fler bollsports-sommarprogram så jag stängde av efter en stund och låter denna stå utan betyg eller recension från mig.

tisdag 1 augusti 2017

Projekt Sommar 2017: 11-22 juli - William Spetz, Angela Gui, Birgitte Bonnesen, Johannes Anyuru, Tove Lo, Anders Arborelius, Linnéa Claeson, Johan von Schreeb, Tommy Ivarsson, Moa Herngren, Johan Kuylenstierna, Karin Laserow

Jaha, nu ligger jag en hel del efter, att 1) gifta mig 2) ha semester (dvs. göra så lite som möjligt) har tagit upp tiden de senaste veckorna. Här kommer några blixtkorta recensioner av de jag hunnit tugga igenom under tiden.

11 juli - William Spetz

🌸🌸
Bättre när han är rolig, som när han berättar om kompisen som drack margarin, än när han är allvarlig som när han berättar om sin mormors bortgång.

🌸🌸🌸
Märkligt program om en surrealistisk situation - att ha sin pappa bortrövad av myndigheter och inte ha någon aning om vad som händer. Ganska så intressant och spännande.

🏦?
Minns inte mycket, nickade nog till en smula. Det jag hörde lät tråkigt.

🌸🌸🌸
Denne poet balanserar farligt nära gränsen för alltför utbroderat språkbruk men klarar sig inom vad som är mina gränser.

🌸🌸🌸🌸
Kompromisslös figur med ett utlämnande program om ätstörningar och självdestruktivitet, men också om styrka och frihet att göra som man känner för och skita i vad andra tycker.

🌸🌸🌸
Årets andra tydligt kristna program är bättre än det förra, förvånansvärt intressant att lyssna till tankarna hos en som mer eller mindre ägnat allt i sitt liv åt katolska kyrkan.

🌸🌸🌸🌸
Gudskelov blir det väldigt lite om handboll utan desto mer om Linnéas andra sysselsättning - att utföra små hjältedåd genom att bemöta sexuella trakasserier över internet med humor som vapen. Roligt att höra de smått geniala sätten att driva med de män som skickar oombedda inviter och värre, tragiskt att tänka på hur mycket sån skit många kvinnor får ta emot.

🌸🌸🌸
Om utmaningarna i att jobba som läkare mot ebola och i andra extrema situationer, men också hemma i Sverige med något så tyvärr vanligt som att ge ett cancerbesked. Och en del hyllningar till Hans Rosling. Jovisst, funkar bra.

🙁🙁
Tungt, tungt om att ha ett svårt sjukt barn som sedermera går bort. Och visst blir man ledsen, men... Och ja, det är ju alltid träligt när det låter som att man avvisar någons djupa personliga tragedi som blaha, men... Så mycket mer än att man blir lite ledsen, får jag inte ut av det här programmet.

🌸
Frågeställningen ska vara typ "Vad är en familj?" vilket är ganska ointressant i sig. Men programmet handlar bara om Moas egna diverse familjetrassel under 20 års tid vilket är ännu desto mer ointressant.

🌸🌸🌸🌸
Johan Kuylenstiernas har inte bara samma förnamn som Johan Rockström, pratar inte bara på väldigt likartat sätt om exakt samma ämne i sitt sommarprogram, utan låter ta mig tusan nästan likadan som Johan Rockström också! Lyckligtvis finns det bilder på dem, och de ser inte särskilt lika ut, annars hade jag trott det bara var Rockström som bytt namn!
Nåväl. Programmet är bra framfört och ämnet blir inte mindre ofattbart, svindlande, tok-akut för varje år som går. Bra och viktigt!

🌸
Nåt så inåtihelvete klämkäckt och putslustigt så man får panik.

tisdag 11 juli 2017

Projekt Sommar 2017: 8-10 juli - Linda Boström Knausgård, Janne Josefsson, Dagny Carlsson

8 juli - Linda Boström Knausgård

🌸🌸🌸🌸
Rösten känns genast bekant, men jag lyckas placera in varför först när jag läser på programsidan att hon redan tidigare gjort en radiodokumentär om sin bipolära sjukdom. Denna radiodokumentär gjordes nämligen som ett musikalbum 2008 av det band som kom först i min lista över förra årets bästa musik, Suffocate for Fuck Sake.

Nu när alla har denna extremt oviktiga koppling klart för sig, hur är då Lindas sommarprogram? Jodå. Det ger liksom den gamla dokumentären, en levande, skrämmande, men också ibland hoppfull bild av hur det kan vara att leva med psykisk sjukdom, och rekommenderas.

📹📹
Gång på gång upprepar Janne att nu ska man minsann få lära känna honom, "hur är jag egentligen" och så vidare. Och visst har det en viss pondus när han snabb-berättar om en massa märkliga, skrämmande, starka, eller viktiga intervjuer och reportage han gjort, och visst är den inre bilden av Janne iförd stringtrosor för evigt inetsad i ens hjärna, och visst kan man förundras över Jannes logik om att olika frågor diskuteras för lite eller för mycket eller för felaktigt... Men... näe, i slutändan tycker jag faktiskt inte man riktigt får lära känna Janne, och det blir programmets största brist.

👵👵👵
Årets mest makalösa tant är inte mindre än 105 (!!) år gammal. Vid 93 års ålder satte hon sig vid en dator för första gången, gick sedan en datorkurs som 99-åring och började blogga. Nu har hon tydligen miljoner läsare. I programmet blir det gott om personliga berättelser ifrån ett mycket långt liv, några skojiga och några hemska och jobbiga. Den starkaste sensmoralen jag tar med mig från Dagnys program är - det är aldrig för sent! Aldrig för sent att börja om, skola om sig, byta bana, skaffa en ny hobby, eller bara lära sig nåt nytt. Inte ens när man är 99 år.

måndag 10 juli 2017

Projekt Sommar 2017: 1-7 juli - Per Gessle, Harriet Andersson, Ulf Ekman, Richard Tellström, Malin Persson Giolito, Cherrie, Lennart Käll

1 juli - Per Gessle

🎣
Att köra programmet på intervjuformat känns här som ett grepp för att slippa lägga energi på att skriva ett riktigt helgjutet manus i förväg. Segt, gaggigt, och inte minnesvärt. Ingen lokalpatriotism kan få mig att fastna för det här programmet.

🌸🌸🌸
Skådespelartant med glöd och integritet berättar anekdoter från sin långa karriär. Många av dem varianter på att klara det som någon säger att man (läs: kvinnor) aldrig skulle klara.

Förvånansvärt okej för att innehålla såpass mycket tro och teologi. På gränsen till intressant faktiskt. Men jag lyckas aldrig riktigt komma åt kärnan i varför han slutade i Livets ord och gick över till katolska kyrkan?

🥘🥘🥘🥘
Genren "expert berättar passionerat om sitt ämnesområde" brukar oftast vara bra, och måltidsforskaren Richard är inget undantag. Intressant om hur olika demografier äter och kul för oss som har svårt att äta frukost att få lite upprättelse av forskarvärlden.

🌸🌸🌸
Malin är författare men berättar väldigt lite om sina böcker, vilket kanske är bra om man inte läst dem. Desto mer om sina åsikter om extremism, mänskliga rättigheter, etc. Helt okej!

🌸🌸
Om att växa upp i förorten, och skuldkänslorna över att lämna orten bakom sig när man kommer upp sig. Välbekant berättelse, men tyvärr fastnar jag inte för Cherries sätt att berätta den, utan tycker många andra har gjort det bättre i Sommar, senast Dogge Doggelito bara häromveckan. Att jag inte tål denna musikstil hjälper inte heller.

🌸🌸🌸
VD för Svenska Spel låter ju inte som någon jättekul sommarpratare. Men det blir väldigt mycket thriller-likt berättande om det skakande pistolrånet han råkade ut för på grund av sitt arbete, och hur säkerhetsarbetet förändrades efter det. Så det är ändå ett lite intressant program om att leva med en hotbild och att bearbeta traumat från en otroligt skrämmande händelse.

lördag 1 juli 2017

Projekt Sommar 2017: 24-30 juni - Rickard Söderberg, Sarah Sjöström, Negra Efendić, Dogge Doggelito, Johan Hakelius, Madeleine Onne, Ann-Helén Laestadius

Sommar aaaaaaaaaaa!

Ni vet vad som gäller. Håll till godo!

🌈🌈🌈🌈
Sveriges kanske tredje mest folkkära bög inleder sommar med ett riktigt bra program om opera, att våga vara sig själv, och Rickards ledord - kärlek. Trots inslag om mobbning etcetera så är helheten ett varmt program som man blir på gott humör av. Bra musik också!

🏊
Simning, simning, simning. Nog för att jag är totalt apatiskt inför sport, men bra berättare kan få även ämnen man inte är intresserad av intressanta. Det klipps in flera stycken långa sekvenser av kommentatorsskrik från gamla tävlingar där hon vunnit nån medalj. Jaha, vi fattar att du vunnit saker i TV? Kan du berätta något intressant om det istället? När Sarah väl pratar är det tyvärr ändå endimensionellt och tråkigt. Musiken suger - outhärdlig hitradio. Noll poäng.

🌸🌸🌸
Rätt bra om flykten från Bosnien, att möta en annorlunda kultur, att bli bemött som en främling, stå upp för sig själv med hjälp av "en inre Zlatan", och blandade anekdoter ur Negras liv och karriär.

🌸🌸🌸🌸
Bättre än vad man kunde väntat, speciellt första halvan. Artisters tuffa uppväxter i förorten är inget unikt ämne för Sommar men Dogge berättar riktigt vasst om händelser på ett sätt som är både humoristiskt men med ett mått av allvar i botten. Referenser till Olof Palme och Samantha Fox sätter tidseran. Sjysta 80-talshits på köpet!

🖼🖼
Rösten är välbekant för alla Spanarna-lyssnare. Här utnyttjar Johan tiden till att göra en sorts radio-essä med ämnet historiska porträttmålningar. Vän av ordning frågar sig om det är ett utslag av kompromisslöshet eller bara ogenomtänkthet att köra ett 1½ timmes program om specifika tavlor som de flesta lekmän aldrig sett, i radio? Det är ju ungefär lika idiotiskt som att skriva om ett audiellt medium i text... Eller ja... ehum.

Något intressant när viktorianer kontra puritaner diskuteras, men i övrigt hade jag inte tålamodet att fullt uppskatta detta program.

💃💃?
Dans, nåt om hur det är att arbeta med kineser, och lite om sjukdom? Kommer tyvärr inte ihåg så mycket.

🌸🌸🌸
Starkt om Ann-Heléns komplicerade relation till sin egen identitet som same. Vemodigt om samhällen, kulturer, eller livsstilar som hotats av stater och företag. Fint när man får höra Ann-Heléns morfar jojkas. Hoppfullt om hur barnen återigen får lära sig samiska.

tisdag 24 januari 2017

Top 20 musikalbum 2016

Efter mycket klurande så är den äntligen här - listan över förra årets bästa musik har fastställts av en enig jury (jag)! Vi slösar ingen mer tid då denna post ändå är gigantisk, så vi går direkt till plats 20.

20.

Ondt blod
Finnmark
Melodiøs hardkjerne-pønk


Visst ser det på omslaget och band- och albumnamnen ut som att detta skulle kunna vara nån slags urnorsk, brusig svartmetall? Men detta kunde inte vara längre ifrån verkligheten, grabbarna i Ondt blod spelar nämligen melodisk hardcorepunk med allsångsvänliga refränger på det stolta norska språket. Gissningsbart nog kommer bandet från Kirkenes, Finnmark, superlångt norrut och även känt som "I princip Ryssland". Det känns logiskt att pyttesmå samhällen + svinkallt klimat är bra förutsättningar för punkrock. Detta är lagom arg, välproducerad, och riktigt schysst musik.

(Ser de inte rätt så unga ut eller är det bara jag som är gammal?)

19.

Dark Funeral
Where Shadows Forever Reign
Svensk melodisk svartmetall

Några som däremot är svartmetall nåt så in i Helvete, är veteranerna i Dark Funeral. Deras senaste giv utgör inga större avsteg från den grund som lades för 20 år sedan, kanske snarare en tillbakagång till rötterna. Det är lite distade moll-arpeggion, lite dissonanser, liksmink och pentagram, mängder av de bistraste tremolo-melodierna, och hinkvis med blastbeats. Men man ska väl hålla sig till det man är bra på, och Lord Ahriman & Co. är verkligen bra här. Jag har förvånats själv över att den här kom med, men det är så välgjort att det har gott om återlyssningsvärde även om det är väldigt renlärigt.

(De ärar också den gamla 90-talstraditionen att black metal-videos ska se lågbudget ut och vara superkassa. Den här videon för Nail Them to the Cross liksom... Vad var tanken? Var alla för bakfulla på inspelningsdagen för att ens orka röra sig?)

18.

Nails
You Will Never Be One of Us
Crust/grind. Eller "Powerviolence", tydligen, om man siktar på svart bälte i genrenörderi.

Från Kalifornien kommer Nails för att riva isär alla tänkbara samhällsstrukturer och auktoriteter samt samtliga lyssnares trumhinnor, med ett ultraaggressivt album. De flesta låtar är 45-120 sekunder långa, med den avslutande åtta minuters mastodonten som det extrema undantaget. Albumet flyter dock på som en sammanhängande, 22 minuter lång enhet, samtidigt som även en-minutslåtarna lyckas ha en genomtänkt egen struktur och sin egen karaktär. Svinhårt, svinargt, och svinbra.


17.

Aenaon
Hypnosophy

Progressiv / svartmetall

Grekerna i Aenaon levererar en riktigt stabil plusmeny där rivigt metalriffande sömlöst blandas med avstickare till andra genrer. Blåsinstrument och annat är väl inkorporerade i genomtänkta arrangemang och känns inte bara inslängda. Sånginsatserna är grymma och tematiken lagom pretentiös. Skön musik!








16.

Worm Ouroboros
What Graceless Dawn

Post-rock

På sextonde plats hittar vi detta svårstavade band som spelar vad som mestadels är deppig post-rock med allt vad det innebär av mollstämt gitarrplink och eterisk sång, allt svept i stora eko-effekter. Men Worm Ouroboros lägger på en viss doomig tyngd som till stor del yttrar sig i trumspelet. Det kanske låter som ett subtilt tillägg men gör stor skillnad i det extra tryck det ger musiken. Vokalisten Jessica Way har en röst som passar superbra in i ljudbilden och till och med basisten får intressanta saker att göra. Albumet släpptes i december men var bra och säreget nog att snabbt finna sig en plats på denna årsbästalista.

Inget står att finna på Youtube, så kila istället iväg till Spotify eller Bandcamp för provlyssning.


15.

David Bowie

Vet ej, jazzrock typ?

Innan Bowie, denna gigant, denna legend, i januari kastade in handduken för gott hann han slutföra svansången "★" ("Blackstar"). Länge än kommer teorierna och debatterna pågå om vad Bowie ville säga med albumet, om han planerade att det skulle bli det sista albumet eller inte, och vilka superlativ som passar bäst att strössla över albumet. Var det verkligen en slump att han sjöng textraden "Where the fuck did Monday go?" och sedan dog på en söndag, och vilken status har skivan egentligen uppnått: klassiker, magnum opus, mästerverk, legendarisk, eller alla på en gång?

Oavsett vilket har effekten tveklöst blivit så att lyssna på detta album känns lite som att lyssna på något från andra sidan graven. Mörkt, smått kusligt, och samtidigt lekfullt på sina håll. Känns oerhört helgjutet och genomtänkt.

(Videorna förresten. Om du bara tittar på två musikvideor från hela det här blogginlägget, så låt det bli dessa två med Bowie.)

14.

White Lung
Paradise
Melodisk punk

Det andra melodiska punkalbumet på listan står kanadensiska White Lung för. Detta är däremot mindre hardcore och mer pop/alternativrock. Det första jag fastnar för är rösten - Mish Way har en grymt bra röst som sticker ut i mängden. Det andra är gitarren, Kenny McCorkells melodier är ivriga och trixiga. Trion rundas av med Anne-Marie Vassiliou som energiskt bankar på bakom trumsetet. Ett energitillskott för tråkiga dagar!






13.

Départe
Failure, Subside
Black metal / sludge

Och när man har fått nog av att ha kul finns detta debutalbum från tasmanska Départe att ta till för att dammsuga upp varenda vilsen solstråle i din omgivning och framkalla ett mörker så kompakt att man kan skära i det med motorsåg. Monumentala gitarrackord accentuerade med trumslag tyngre än oljetankers varvas med kaosmangel med volymen vid bristningsgränsen. Begreppet "vägg av ljud" platsar bra. En fabriksvägg av ljud, från en fabrik som tillverkar ren och skär undergång. Départe är långt ifrån ensamma om idén med "black sludge", men utskiljer sig dels genom att till growlandet lägga en del desperat rensjungna rader, och dels genom att helt enkelt maxa uttrycket. Ett av årets svartaste album, och så förbannat bra. Faller inte Départe dig i smaken så trösta dig med att härifrån kan listan bara bli muntrare!



12.

Alcest
Kodama
Dröm-metal / post-rock

Genast känner man sig bättre till mods då vi på plats 12 närmast finner motsatsen till Départes tryckande mörker, nämligen Alcests luftiga, svävande, drömska musik. Halvmelankoliska gitarrackord och ganska lågmäld sång dränkta i eko, som ibland övergår i snuttar av atmosfärisk svartmetall med en matta av trumsmatter och avlägsen growl. Genren ska ha uppfunnits av just detta band 2005 och kallas för "blackgaze", även om Kodama är betydligt mer "gaze" än "black". Detta album är en liten återgång till tongångar från några album tillbaks, och har ett sound som liknar 2010 års Écailles de lune. Som terapi att lyssna på. Glöm bort verkligheten för en stund och dröm dig bort till Kodama.



11.

Perturbator
The Uncanny Valley
Dystopisk synthwave

Det här med synthwave har vi ju pratat om förr, och i år var det dags för James Kent alias Perturbator att hålla uppe synthwavefanan i årsbästalistan. Hans Uncanny Valley kommer väl inte riktigt med några enorma överraskningar utan är en tydlig fortsättning på tidigare alster. Episk musik som framkallar bilder av glittrande megastäder med gator lika dränkta av regn som av neonljus, där man inte vet vem som är människa och vem som är maskin. Hav av pulserande synth-beats med ett par lugna, långsamma undantag, mestadels instrumentalt men med några gästsångare ibland, och en jazzig bit som hämtad ur Blade Runner. Gillar man det så gillar man det, och vet man inte så klickar man på exemplen precis här under.

(Ännu ett skivomslag med en naken tjej... Ber om ursäkt, det var inte ett urvalskriterie, jag lovar!)

10.

Whispered
Metsutan: Songs of the Void
Finsk symfonisk kulturellt approprierad melodisk samuraj-dödsmetall

Tanke 1: "Vafan är nu detta?"
Tanke 2: "Är detta på allvar / på riktigt?"
Tanke 3: "Men vadå, det är inte bara ett konceptalbum / projekt heller, det är alltså ett band som har detta som hela sin grej?"
Tanke 4: "Det låter ju riktigt fett ändå. Det låter som att de faktiskt vet vad de gör. Den typiskt välspelade och snabba finska "melodeath"-grunden à la Ensiferum, uppbackat med bombastiska synthar och körer, och så till det de japanska influenserna med shamisen och grejer."
Tanke 5: "Men det är samtidigt så gimmickigt så att man svettas. Kabuki-smink och hela köret... Får man verkligen tycka om det här?"
Tanke 6: "Jo, det får man fanimej! *karate-tjut*"



9.

Erik Lundin
Välkommen hem
Hip-hop

Ny EP från typ den enda svenska rapartist jag någonsin tyckt varit bra, ny plats 9 i årsbästalistan. Tydligen är det så det fungerar. Det största ämnet som avhandlas är våldet i förorten, och skivan är lite mer melankolisk och nedåt än den förra. Från eftertänksamma En dag till gangsterthrillern Abiat är det hur som helst fängslande bra, och lätt hänt att man råkar lyssna igenom hela ett par gånger i följd.





8.

Cult of Luna & Julie Christmas
Mariner
Sludge / post-metal

Jul-ie Christmas, kan det bli mer julstämning? Nja, Brooklyn-bon heter nog som hon gör mest för sin födelsedag, 25 december. Och Umeå-bandet Cult of Luna plockade inte in denna gästsångare för att lysa upp decembermörkret. Istället slår de sina påsar ihop för att ta oss med på en resa till både havsbottnen och rymden, samtidigt. Det är blytunga, repetitiva riff, med utspejsade avstickare som rör sig i post-rockens och kanske även den progressiva metallens domäner. En del growl, men mycket av sången hanteras av den helt utomordentligt bra Julie Christmas. Det här albumet krossar.



7.

Deftones
Gore
Alternativ metal/rock

Sacramento-baserade Deftones är ett av mina favoritband, men ändå var det en glad överraskning hur bra deras senaste alster lyckades placera sig i årets konkurrens. Det patenterade soundet, mystiska och känslosamma texter, och Chino Morenos mycket speciella sångstil är kvar såklart, men Gore är lite mer grubblande och introvert än några av de senaste albumen. Det minner tillbaks till Saturday Night Wrist, och är antagligen det bästa de gjort sedan det albumet, men utan att för den sakens skull köra om i gamla hjulspår.


6.

Dödsvarg
Eld
Crust / sludge

Ni minns hur jag lovade att det skulle bara bli muntrare efter Départe? ... Det var inte riktigt sant. Förlåt. Med sångtitlar som "Mot en katastrof", "Hate Hate Hate", "Ett helvete som aldrig upphör", och "Samvetet tar aldrig helg" råder det inga tvivel om vilken ton Jon "Dödsvarg" Ekström vill sätta. De korta men sammanfogade låtarna skiftar mellan aggressiv crust, ibland gränsande till svartmetall, och klampande, industriell sludge. Alltsammans dränkt i becksvart ilska kring vart livet och samhället är på väg. Sången hanteras av ett gäng gäster. Varierat, brutalt, och superbra.

Är det något Dödsvarg däremot är dålig på, är det att lägga upp musik på Youtube. Men lyckligtvis finns albumet både på Spotify och Bandcamp.

5.

Gojira
Magma
Progressiv metal

Gojira ska tidigare ha spelat någon slags dödsmetall, vilket inte står att finna på detta album. Detta har tydligen, för att citera Douglas Adams, "gjort många mycket arga och allmänt ansetts vara ett dåligt drag". Nu har jag av någon anledning inte lyssnat på Gojira tidigare, men om det här är utfallet så kan draget omöjligt ha varit särskilt dåligt. Magma är tungt gungande metal av förstklassig kvalitet, ofta sammansatt av rätt så enkla medel och utan överdrivet tekniskt meckande. Bara tight framförda, hyfsat enkla, galet svängiga riff, asbra sång, och grymt trumspel. Det enda problemet är att det är för svårt att spela luftgitarr, spela lufttrummor, gasta med, och headbanga samtidigt!



4.

Vektor
Terminal Redux
Matte-thrash-rymdopera

Oj! Va? Jösses, vad händer ens? Kantigt, pedantiskt, helgalet. Dimensioner krossas till flingor och arrangeras om som kosmisk mosaik. Klassisk thrash metal kombinerat med ett mycket argt matematiskt bevis. Riff i ljushastighet och sinnessjuka licks och solon. Sången är rå, snarast black metal, men helt plötsligt kastas det in ett helt vilt falsettjut, och körsång som kunde varit skriven av Philip Glass¿.!? Terminal Redux är ett ambitiöst konceptalbum som berättar ett storskaligt rymdepos med en intensitet, en teknisk kompetens, och en musikalitet som gör att man tappar andan. Vektor jobbar inte så mycket med gamla vanliga sångstrukturer men däremot med en närmast klassisk (som i klassisk musik) stil där musikaliska teman utvecklas och återkommer i olika variationer. Ljudet är bra och varje anslag på gitarrsträngarna sitter med laserprecision. What's our vektor, Victor? Har aldrig hört något riktigt liknande. Tio vad av tio i helsike.



3.

40 Watt Sun
Wider Than the Sky
Sorgsen rock / Doom utan metal

Frontfiguren Patrick Walker började sin bana med doom metal i traditionell stil i bandet Warning, men har sedan dess långsamt transformerats. För varje album (vilka inte är så många ska sägas) har distortionen skruvats ned på gitarrerna och de lågt stämda doom-melodierna har gradvis gått mot sparsmakade 7- och sus-ackord. Därför är det inte så chockerande som man kan tro att det som nyss ansågs som ett doom metal-band nu helt släpper metallen och gör något som mer är nån slags långsam indierock. Genom hela den här utvecklingen är det Patrick Walkers enkla men sårbara röst och reflekterande texter som varit ankaret. Någonting i texterna, musiken, och den fantastiska sången tillsammans träffar helt perfekt och väcker en mycket speciell stämning, och det funkar så sjukt bra, oavsett hur mycket eller lite dist de lägger på gitarrerna. Oändligt ledsamt och otroligt fint. Blir det ett akustiskt album nästa gång?



2.

Oathbreaker
Rheia
Blackgaze / sludge / etc., ni fattar grejen

Aha! Den här gången lovade jag inte att det skulle bli snällt och glatt efter Dödsvarg! Så nu kör vi så det svartnar. Belgiska Oathbreaker placerar sig någonstans mellan Départe (se ovan) och Deafheaven (se förra årets lista). Det är hämningslöst intensiva svartmetall-partier; långsammare, krossande riff; samt olycksbådande, akustiska, sparsmakade bitar med ren sång (för någon definition av "ren").

Sången ja. Är Caro Tanghe helt enkelt den bästa vokalisten i genren? Hennes skriksång är helt brutal, fullständigt "all-in", och träffar som ett knytnävsslag som gör en helt dimmig. De mer lågmält sjungna partierna utförs med en trasig, omelodisk, och hopplös röst som bryter ner alla försvar i sin bräcklighet.

Cyniker kan beskylla Oathbreaker för att ha hoppat på blackgaze-tåget, eller klaga på att genren är för trendig, för o-true, och för överbefolkad. Själv slår jag bara på Rheia en gång till, och smälter som ett vaxljus i en kärnreaktor.



(Bonusklipp! Studio-live + intervju.)

1.

Suffocate for Fuck Sake
In My Blood
Post-rock / Post-metal / Post-radiodokumentär

Det här trodde jag verkligen inte skulle vara på första plats när 2016 började. Det beror på att inte en jävel visste, trodde, eller hoppades på att detta mystiska band ens var vid liv, än mindre skulle släppa nytt! Inte mindre än åtta års knäpptystnad har rått sedan den suveräna debuten med den högst rimliga titeln Blazing Fires and Helicopters on the Frontpage of the Newspaper. There Is a War Going On and I'm Marching in Heavy Boots. Eller bara BFaHotFotNTIaWGOaIMiHB kort och gott. Men i september återuppstod bandet från ingenstans, skapade en Facebook-sida och en Youtube-kanal och släppte In My Blood som en bomb.

SFFS har hittat en mycket speciell nisch, som är svår att förklara på ett sätt som låter vettigt. Post-rock med rikligt användande av prat-samplingar, visst, men det är inte allt. I princip är varje album (en EP har det blivit förutom Blazing Fires och nu denna) en ljuddokumentär, med intervjuer och inlästa berättartexter på svenska, tonsatt med svinbra musik av varierande tyngd och sång på engelska. Det gemensamma temat som nu urskiljer sig efter tre verk totalt, är människor som varit eller ansetts som sjuka, och deras kontakt med vårdens institutioner. Blazing Fires handlade om en kvinna som drabbas av psykisk sjukdom och blir tvångsvårdad, och där fick man höra intervjuer med kvinnan, hennes mamma, utdrag ur journalerna, och så vidare. Vad In My Blood handlar om mer exakt... det vill jag nästan inte avslöja, om du inte redan fått föraningar från albumtiteln. Bara lyssna på albumet från början på Bandcamp, du förstår snart.

Träffande, drabbande, angeläget, och dessutom lyckas musiken vara helt enkelt asbra. Jag är beredd att säga att In My Blood matchar debutalbumet om inte till och med höjer insatsen. Åtta år utan minsta knyst är lång tid, men är det vad som krävs för att göra det så här bra, så är det värt all väntan. Detta är unik musik som inte glöms bort i mängden, och platsar utan tvekan som 2016 års bästa album.

(Provlyssningar på Youtube för all del, men detta är ett album som verkligen passar bäst att lyssnas från början, så gör gärna det på länken ovan också.)