måndag 16 januari 2023

Dr. Dunwich - Rats & Curr'lyeh

Välkommen till vår blogg! Idag har vi den stora glädjen att presentera er det senaste tillskottet till den svenska musikscenen: Dr. Dunwich. Vi har fått ta del av de första läckorna från hans kommande EP, "Rats & Curr'lyeh". Enligt promotexten ska det röra sig om "bubbelgum-dance" av en "professor från New England", men våra källor gör gällande att det kan röra sig om en tidigare känd dansk-svensk artist som tagit sig ett nytt persona. Vi har fått tillgång till låttexter, skivomslag och några stillbilder från musikvideo-inspelningarna och vi kan redan nu avslöja att det här kommer bli en riktig höjdare på dansgolvet. Håll utkik efter mer information kring releasen av EP:n och stay tuned för mer spännande nyheter från Dr. Dunwich!


Mockup av skivomslaget

Carcosa (Taxi, Taxi, Taxi)

(feat. The Hyades on backing vocals)

Verse:
I used to drive a taxi in a city far away
But one day I was summoned here, to Carcosa they say
I don't know how or why, but I felt I had to come
And now I'm driving under twin suns

The city of Carcosa is a strange and frightening place
Creatures lurking in the shadows, they call the Shoggoth race
I don't let it get to me, I just drive with peace of mind
My taxi is legit, it has the Yellow Sign

Chorus:
Carcosa, I am a taxi driver in
Carcosa, I drive my little taxi in
Carcosa, taxi, taxi, taxi in
Carcosa, I am a taxi driver man

Verse:
Yellow is my taxi, and yellow is our King
His flapping tattered rags are a most peculiar thing
Dim Carcosa is a city of unsung souls and fear
But don't you worry, I'll get you there, my dear.

Bridge:
Care-care-cosa-cosa-cosa, eh-oh, eh-oh
etc.

Chorus:
Carcosa, I am a taxi driver in
Carcosa, I drive my little taxi in
Carcosa, taxi, taxi, taxi in
Carcosa, I am a taxi driver man


S.O.S. (The Mi-Go Took My Family)

Verse:
I was a simple farmer, living on a distant world
One day my life was changed, by the creatures pink and swirled
They took my family from me, in the blink of an eye
But what can you expect, under indifferent sky

Chorus:
S.O.S., the Mi-Go took my father
S.O.S., the Mi-Go took my brother
S.O.S., the Mi-Go took my mother
S.O.S., the Mi-Go took my family

Verse:
Flying through the ether, on membrous wings of gray
They took my loved ones with them, to their planet far away
Their mandibles were clicking and their heads were changing hue
I knew they were going to come for me too

Chorus:
S.O.S., the Mi-Go took my father
S.O.S., the Mi-Go took my brother
S.O.S., the Mi-Go took my mother
S.O.S., the Mi-Go took my family

Verse:
One day out in the field, a Mi-Go took my brain
To be whisked off to Yuggoth, it's hard to explain
I'm disembodied, plugged into a strange device
The Black Goat of the Woods needs more sacrifice

Chorus:
S.O.S., the Mi-Go took my father
S.O.S., the Mi-Go took my brother
S.O.S., the Mi-Go took my mother
S.O.S., the Mi-Go took my family


Rats & Curr'lyeh

I went to Innsmouth town, a place of fear and dread
The slithering, crawling townsfolk, they don't like rice or bread
But now I've travelled long, found a recipe from beyond
A dish to sell, to a slimy clientele

Chorus:
Hurry, hurry, hurry!
Buy my rats and curry!
Buy my rats and curry!
So hurry, hurry, hurry!
Hurry, hurry, hurry!
Buy my rats and curry!
Buy one for two! Cultist price for you!

Verse 2:
I know that you're curious, you want to try it out
But beware, this dish is cursed, it'll turn your world about
And send you to the Dreamlands, to walk under different stars
You'll end up behind asylum bars

Chorus:
Hurry, hurry, hurry!
Buy my rats and curry!
Buy my rats and curry!
So hurry, hurry, hurry!
Hurry, hurry, hurry!
Buy my rats and curry!
You'll lose your mind, to somewhere out of time! 

Oh-eh-oh
Curry-nam-nam, curry-curry-curry-nam-nam
etc.

Verse:
The meat is very local, I source it from my wall
And when I need more spices, give the Old One a Call
The colour of my curry, it's not yellow, it's not beige
I wish I could describe, but... Out of Space

Oh-eh-oh
This is Dr. Dunwich!
Oh-eh-oh
Curry-nam-nam, curry-curry-nam-nam, curry-curry
etc.

Chorus:
Hurry, hurry, hurry!
Buy my rats and curry!
Buy my rats and curry!
So hurry, hurry, hurry!
Hurry, hurry, hurry!
Buy my rats and curry!
So take a bite, reach new cosmic heights!



Låttexter och artikelns inledning skrivna med assistans av ChatGPT. Bilder skapade med Stable Diffusion via DreamStudio. Typsnitt: NIGHTMARE PILLS av HeroFonts. Ingen annan än bloggens (mänskliga) författare kan dessvärre åläggas ansvaret för grundidén.

måndag 13 april 2020

Bäst musik 2019

Musik gör sig bäst på skiva - i alla fall i tider som dessa. Världen där ute känns lite mer postapokalyptisk än den brukar göra så här års runt det vanliga firandet av Zombiejesus. Så spika igen fönstren, bygg en tron av toarullar framför stereon, och slå på lite skön musik. Här följer de släpp som jag fastnade mest för från året som gick. Spellista på Google Play Music (#notsponsored) finns att hitta här.

20.

Ultra Silvam
The Spearwound Salvation
22 mars, Shadow Records

Först ut har vi debutanterna Ultra Silvam, och här går det minsann undan i ett album som är rivigt, lagom kort, och väldigt svårt att inte digga. Blixtrande blast beats och skitiga gitarrer sprutar högljudd, energisk black metal ur högtalarna, nästan med antydningar mot punk. Det är aggressivt men fullt med grymma riff och spännande små melodiska slingor, ibland nästan lite folkliga. Texterna som gastas fram är härligt blasfemiska tirader på engelska och svenska.

Klövar klapprar i takt till satanisk änglaslakt
Likt ett monument över den ledes eviga makt

Det där vill man ju ha broderat och hängt på väggen.


19.

black midi
Schlagenheim
21 juni, Rough Trade Records

Näst ut (vimmel)kantig, experimentell rock från London. Första låten "953" sätter standarden med ett ettrigt femtaktsriff över lite rundgång, plötsligt en halvtakts breakdown, en sidotung sextakt som snart jämnar ut sig, blir till akustiskt plock lagom till versen. Nästan normal musik en stund, sen 20 sekunder kakafoniskt kaos där alla instrument spelar så många olika toner samtidigt som möjligt, riffen igen i dubbel takt och sen världens ritardando ner till sirapshastighet, kompat med rundgång och akustiskt tremolo-oljud. Det var låt 1. Alla låtar är inte alls lika intensiva, i påföljande "Speedway" exempelvis blir det betydligt mera chill om än inte särskilt melodiskt, med lätt olycksbådande dissonanta ackord.

Sången är väldigt egen med en udda inställning till melodi, frasering, och uttal på ett sätt som inte riktigt går att beskriva i text. Ibland repeteras någon fras om och om igen som om den fastnat ältandes i skallen, till exempel i "bmbmbm" som nästan bara består av olika permutationer av orden "She moves with a magnificent purpose" till ett trumkomp och en bas som hamrar ett B om och om igen.

Lite konstigt, men med en fängslande dragningskraft.


18.

Departure Chandelier
Antichrist Rise to Power
5 april, Nuclear War Now! Productions

Kanadensiska Departure Chandelier släpper sin första fullängdare, trettiofyra minuter simplistisk, melankolisk black metal som om tiden stannade någonstans på 90-talet. Låtarna består av ett par tre enkla, suggestiva riff kryddade med smakfulla, atmosfärhöjande fängelsehåle-syntar. Produktionen är rå men kudos för att man inte försöker dölja felspelen med dammsugarbrusigt kvasi-kassettbandsljud, utan allt hörs tydligt. Här tas nämligen inga omtagningar tills allt sitter som programmerat, utan små halkningar och ojämnheter bevaras för eftervärlden.

Och sen så har vi det här med Napoleon. Japp, Departure Chandelier är alltså ett konceptband vars grej är den lille fransmannens liv och (framför allt) död… Med djävulsdyrkande undertoner... Med fantasieggande, låttitlar som "A Sacrifice to the Corsica Antichrist" eller "Outro (Exile on the Jagged Cliffs of Saint Helena)", och en besynnerlig omslagsbild, kan man inte göra annat än lyfta på både hatten och ögonbrynen åt det nyskapande ämnesvalet.


17.

King Gizzard and the Lizard Wizard
Infest the Rats' Nest
16 augusti, Flightless Records

Sen har vi sjumannagruppen från Australien som vägrar stå still. Med en arbetsnarkomansk takt matar de ut album efter album, och aldrig två i samma musikgenre. Efter boogie-rock på Fishing for Fishies, släppte de samma år Infest the Rats' Nest, sitt första renodlade metal-album. Det serveras 9 låtar thrashig metal med klassiskt sound men en egen, lätt psykedelisk / progressiv, Gizzardsk prägel.

Temat är omvärldsobservationer med science fiction-anstrykning i en semi-sammanhängande story. "Planet B" med sina tuggande thrashriff berättar hur jorden blir obeboelig av miljöförstöring, och "Mars for the Rich" en svängigare låt om hur de rika flytt den ruinerade jorden, till den röda planeten. Aggressiva "Organ Farmer" är lätt att läsa som en kommentar om köttindustrin och i Black Sabbath-gungiga "Superbug" härjar en antibiotikaresistent superbakterie. Efter att både jorden och Mars räknats ut som dystopier provar vi på B-sidan lyckan på Venus men Slayer-doftande "Hell" som avslutar skivan antyder att inte det heller slutar särskilt väl…


16.

Besvärjelsen
Frost
9 augusti, Blues Funeral Recordings

Till glädje är Besvärjelsen redan tillbaks med en drygt halvtimmeslång EP finfin stoner/psych. Fullängdaren Vallmo dessförinnan hade lite mera genrebredd, medan de fem spåren på denna EP håller sig hyfsat inom samma tempo och stil. Mindre doom denna gången. Men å andra sidan tusan om inte detta är ännu lite mera helgjutet och kvalitetssäkrat. Får ingen "bortklippta-låtar-från-fullängdaren"-känsla, utan snarare fem nya grymma idéer som pekar framåt. Tunggungande riff, riktigt snygga refränger, och fortsatt asbra sång. Vad mer kan man säga. Kör ba'.


15.

Nicole Sabouné
Come My Love
15 november, Playground Music Scandinavia

Efter fem års paus är Nicole Sabouné tillbaks med ny musik. Men där 2015 års Miman var en mer goth-rockig historia med relativt gitarr- och trumdrivna låtar tar Come My Love en lite annan vändning. "Nowhere to Go" är neoklassisk darkwave med ekodränkta stråkar, piano, keyboard, och sparsam gitarr. Verserna är allvarliga men i refrängerna lyfter ackordföljden till svävande, eteriska höjder, till Sabounés supersnygga, melankoliska sångröst.

"Keep It Inside" är liknande i stil, också väldigt bra, men i tredje spåret blir det andra bullar med en malande gotisk rocklåt, betydligt mer påminnande om Miman än övriga. Därefter titelspåret "Come My Love", en finstämd, stillsam, tröstande piano- och keyboard-baserad ballad.

Och sen är det tyvärr slut! Japp, detta är bara en tjugo minuters EP till mitt stora förtret. Kort, men ack så bra.


14.

Uboa
The Origin of My Depression
14 februari

Xandra "Uboa" Metcalf från Australien har gjort musik som nästan ingen lyssnat på sedan 2010, men plötsligt händer det, och 2019 fick The Origin of My Depression relativt stor uppmärksamhet runtom internet. Det är experimentell ambient / oljud som rör sig (ofta med abrupta kast) mellan lågmälda ljudmattor, oroväckande klickande och plongande ljud, desperat skrikande, lite flyktiga gitarrer, diverse klipp och småbitar, och väggar av dist och oljud som är så högljudda att de går rätt in i hjärnan. Riktigt bra ljud (i genren), ja förvånansvärt bra för att vara ett hittills totalt okänt enpersonsprojekt från Bandcamps obskyra djup. Albumet handlar om, med artistens egna ord, "dysphoria, suicide, transmedicalism, God, and late transitioning". Inte jätteupplyftande. Men kompromisslöst, självutlämnande, brutalt, bräckligt, finstämt, sorgset, desperat, låter bra, och träffar som en tegelsten.


13.

Blanck Mass
Animated Violence Mild
16 augusti, Sacred Bones Records

Inte lika bra som förra fullängdaren World Eater från 2017, är Blanck Mass-släppet från 2019, Animated Violence Mild. Inte ens i närheten faktiskt. Men det visar sig att inte lika bra som något riktigt jäkla svinbra, är fortfarande… väldigt bra!

Efter ett kort intro bär det av med "Death Drop", en industriell historia med distad ohörbar sång, men med en "refräng" med ett lite trance-igt syntriff. Nästa spår "House vs. House", tar trancen ett steg till, och drivs ännu mer av upplyftande melodier och sönderklippta sångsamplingar, en oväntat optimistisk riktning jämfört med den ofta annars mer dystopiska stämningen man vande sig vid från World Eater. "Hush Money" forsätter i samma ljusare stil innan läget åter blir lite mer aggressivt i "Love Is a Parasite" med sitt superdistade treackordsriff.

Är detta World Eater 2? Jag skulle säga nej, det är definitivt sin egen grej, och det ska man nog vara glad för. Ser redan fram emot vad Benjamin John Power ska hitta på näst.


12.

מזמור
Cairn
6 september, Gilead Media

Ännu ett enpersonsband finner vi med מזמור (mizmor, "psalm" på hebreiska) vars enda medlem går under beteckningen A.L.N. Hans Cairn är inte en platta som råkade ha fyra låtar, utan ett enhetligt verk, en nihilistisk förklaring i fyra satser. I "Desert of Absurdity" finner sig berättaren i en absurd värld utan inneboende syfte, och söker efter mening utifrån ett vägskäl med tre vägar.

Three lie before me: faith, death, consent.

I "Cairn to God" och "Cairn to Suicide" bygger berättaren ett röse (cairn) som en varning, vid de förstnämnda två "vägarna". Kanske som fången i en labyrint som ritar kritstreck på väggarna för inte gå i cirklar. För att i avslutande "The Narrowing Way" finna acceptans och skapa sin egen mening i universum.

Eller, med färre ord: Nietzsche.

Och musikaliskt? De fyra spåren är varsin monolit på mellan tio och arton minuter. Ibland matas det på med black metal i mellantempo, ibland långsam dödsdoom, och ibland närmar sig tempot stillastående i funeral- eller till och med drone-aktiga passager. Oavsett de olika tempon är ljudbilden alltid konsekvent, med tyngd och substans. Sången är ett riktigt kompetent, gutturalt growl men svänger också sig med vildvittretjut och andra utsvävningar ibland som livar upp (i jämförelse…).

En tydlig vision från start till slut, detta är en riktigt genomtänkt och målmedveten skiva.


11.

Alcest
Spiritual Instinct
25 oktober, Nuclear Blast

Alcests drömska metall har fått något mer tyngd och rytm på senaste skivan jämfört med föregångaren Kodama, men är fortfarande omisskännligt Alcest. Lite mer riffighet, som "Protection" med sitt sextaktsriff i för-verserna. Det är inte många procent black metal den här gången. Majoriteten av sången är ren, med bara vissa små growl-passager här och där. Texterna är trösterik poesi på franska.

Les houles de la mer
Sont une armure
Nous protégeant
Lorsque le jour s’étrangle

(The swell of the sea
Is a suit of armor
To protect us
When day expires)

Fint. Alcest har hittat sitt specifika sound och sedan ägnar man albumen åt att förfina det och göra ganska subtila variationer albumen emellan. Det duger gott.


10.

Lightning Bolt
Sonic Citadel
11 oktober, Thrill Jockey Records

Nu blir det annat oljud i skällan, när Rhode Island-borna i Lightning Bolt tar ton. Från första sekunden i "Blow to the Head" försöker oljudsrocken hamra sig igenom skallbenet på lyssnaren med överstyrda, dundrande pukvirvlar. Gitarrerna och sången som börjar skräna en melodi upp och ner, upp och ner, är även de distade till tusen. Det är sanslöst högljutt fast tydligt, aggressivt fast med noga måttad precision, intensivt men satiriskt lekfullt. I nämnda "Blow to the Head" frågar sig sångaren samma sak som Totalt Jävla Mörker år 2000: "Vem fan styr?" I "Air Conditioning" räknar han upp en lång önskelista med alla orimliga lyxprylar han önskar sig, över ett repeterande start-stopp-riff. Många låtar har ett sådant riff som spelas en väldans massa gånger med lite olika variationer. Men ibland spejsas det ut i mer abstrakta, flummiga, (men fortfarande lagom oljudande) psykedeliska strängbändningar. Trummorna är sjukt ösiga.

I, I want to rage until my dying day
And you, I would be psyched if you do the same


9.

A Swarm of the Sun
The Woods
11 januari, Version Studio

Erik Nilsson och Jakob Berglund har spelat post-rock sedan 2007 under epitetet A Swarm of the Sun och har aldrig släppt en besvikelse än så länge. Från den lite sludgigare begynnelsen med EP:n The King of Everything har tendensen för varje släpp pekat gradvis åt längre låtar, lägre tempo, och glesare arrangemang. På The Woods är vi nere på tre spår à 13 minuter styck. I första spåret "Blackout" spelar piano och cello en enslig melodi till regelbundna pukslag. Orgel smyger in, ren gitarr, sen ekodränkta post-rock-gitarrer med lite dist och trumkompet lägger till fler slag, och vips har det kommit smygande en monumental vägg av ljud.

Först i nästa låt, titelspåret, kommer Erik Nilssons tystlåtna sång in i bilden, över nära stillastående orgelborduner. Efter några minuter börjar det plockas en gles gitarrslinga med evighetslångt eko, och… ni fattar galoppen. Lager läggs på lager till en dyster men delikat lasagne. A Swarm of the Suns tredje fullängdare är inget för den som har bråttom, men om man har lite tålamod är det en stämningsfull, mörk resa.


8.

Cult of Luna
A Dawn to Fear
20 september, Metal Blade Records

Det dröjer förvånansvärt kort in på första spåret "The Silent Man" innan Cult of Luna kommer till saken, med ett tungt riff och ett hårt obönhörligt drivande ¾ trumkomp med accent på varje fjärdedel. Man sugs effektivt rakt in i albumet. Men genren de verkar i definieras trots allt i termer av lååånga, expansiva, gradvis utvecklande låtar, och A Dawn to Fear visar sig inte heller vara ett undantag. Albumet är en mastodont på 79 minuter och det finns senare gott om utrymme för glesa, långsamma partier. Musiken följer lager-på-lager-principen för en detaljrik ljudbild som frammanar en karg och ödslig miljö. Omväxlande meditativt, melankoliskt, och brutalt. Cult of Luna bryter inte extremt mycket ny mark här, men gör det de gör med väldans hög kvalitet.


7.

The Moth Gatherer
Esoteric Oppression
22 februari, Agonia Records

Denna Stockholmskvartett har onekligen tagit en eller annan sida ur Cult of Lunas katalog. Ställd invid A Dawn to Fear är Esoteric Oppression en aning mer svävande och mindre tryckande, stämningen är något mer melankolisk och något mindre aggressiv, och det är mer "post" i post-metall-lådan. Det bara mal och mal? Nja, mellan de tunga, krossande gitarrerna och growlandet av dystopiska texter lämnas det plats åt elektroniska svepande syntbrummanden och andra påhitt. Bandet har i tidigare alster trixat med luriga taktarter här och där, så även på detta album, speciellt på andra spåret "Motioneless in Oceania" med sitt polyrytmiska startriff och ⅞-takt framåt mitten. I "Utopia" permuteras ett ackord på ett sätt som för tankarna till Arvo Pärt's "Variations for the Healing of Arinushka". Med ett stort antal ljudlager bygger The Moth Gatherer upp en detaljrik och stämningsfullt massiv atmosfär.


6.

Blood Incantation
Hidden History of the Human Race
22 november, Dark Descent Records

Hidden History of the Human Race påminner mig en del om mexikanska bandet The Chasm, även om det säkert finns andra mer välkända band jag hade kunnat namedroppa om jag varit bättre inlyssnad på äldre dödsmetall i den progressiva / tekniska skolan. Hur som helst rör det sig om genomkomponerade låtar med hög riffomsättning. Inte många takter spelar de galet duktiga musikerna i bandet samma riff, taktart, eller tempo innan de hittar på något annat. Det är också mitt enda klagomål, att ibland hör man ett fett riff i fyra sekunder som hade kunnat gå några varv till och sätta sig, men det sjuka är att nästan varenda nytt riff som följer är asbra ändå.

Efter två tydligt dödsiga låtar spejsar vi till det i lämpligt betitlade "Inner Paths (To Outer Space)" där vi virvlar fram igenom någon kosmisk portal till ambienta syntmattor, ekosatt gitarrskrap och trummor.

Fjärde spåret är lika lång som de tre första tillsammans, och har den Bal-Sagothlånga titeln "Awakening from the Dream of Existence to the Multidimensional Nature of Our Reality (Mirror of the Soul)". Det är en arton minuters mastodont med fler riff än vissa andra bands hela skivkatalog. Obligatorisk lyssning för döds-fans.

Omslaget målat av Bruce Pennington är också jäkligt snyggt, föreställande en alien som tar sig en funderare.


5.

Swallow the Sun
When a Shadow Is Forced Into the Light
25 januari, Century Media

Swallow the Sun tänder omedelbart intressets glödlampa i doom-lyssnarens frontallob, för titelspåret som inleder When a Shadow Is Forced Into the Light är något så oväntat som en doom metal-låt… i dur! Ja till stor del i alla fall. Finstämda verser med ren sång passerar in i triumferande refränger med growl och glittrande stråkar. Riktigt snyggt. Skrianden av tranor leder oss in i påföljande "The Crimson Crown", som är desto mer vemodig men riktigt vacker, en svinbra doom-ballad. Texten antyder en mytisk skapelseberättelse.

The crimson crown fell from the blood red sky
Through the golden clouds
Out from the crown grew mountains and the skies
Out from the diamond drops, the sea and stars

Snygga, abstrakta, poetiska texter med naturnära motiv klär övriga låtar också. Efter det ambitiösa trippel-albumet Songs From the North för några år sen, har Swallow the Sun denna gång givetvis gjort ett enklare och mer fokuserat album, men med en hejdundrande kvalitet. Albumet är en närmast mästerlig uppvisning i doom som både är modern, atmosfärisk, vacker, och "catchy" med jävligt starka refränger.


4.

clipping.
There Existed an Addiction to Blood
18 oktober, Sub Pop Records

By the Christians, it is written that in the black Myrthian age
There existed an addiction to blood

Det klippet från en vampyrfilm från 1973 är ursprunget till titeln på detta album. Men alla filmmonster är metaforer för någonting, och det är främst helt levande människors blodlust som är albumets tema. Med ens stor dos skräckfilmsinspiration, med experimentella, industriella, distade, mörka, skruvade beats, och med svindlande bra flow, berättar hip hop-gruppen Clipping ett tiotal rysliga historier.

Varje spår har sitt koncept och sin berättelse, samtidigt som allihop hänger samman i det övergripande temat om våld, blodsutgjutelse, och fasa. "Blood of the Fang" sätter ovan klipp och referenser från vampyrfilm, jämte en amerikansk historiebeskrivning om svart aktivism och vit rasism. "Nothing Is Safe" berättar om ett tillslag mot en knarkhåla från gangsternas perspektiv, över ett klinkande skräckfilmspiano och en mörk elektronisk basgång. Gruppens rappare Daveed Diggs beskriver tystnaden när alla ljus släcks, alla gömmer sig, väntar… och sen hur helvetet bryter lös, skotten börjar vina, fönstren exploderar… Man kan se det framför sig som en filmscen.

Andra låtar är mer explicita och desto mer ohyggliga i tematik. "La Mala Ordina" är en till gansterfokuserad låt, och ännu ett exempel på referenser till skräck/thriller-film, med samma  titel som en italiensk exploitation-film från 1972. Texten beskriver horribel tortyr och våld i maffiamiljö och slutar med att allt försvinner in i en vägg av brus och oljud som pågår i två minuter. "The Show" är en extremt obehaglig historia om internet-sänd live-tortyr. Och sen har vi "Story 7" som är ett rätt så rakt upp och ner skräckfilmsscenario, om en kvinna som förvandlas till en varulv, och nästan skojfriskt, jämfört med en del annat.

Clipping växlar helt oförblommerat mellan låtar som uppenbarligen är djupt genomtänkta, referenstunga, och intellektuella, och andra där man blir desto mer osäker på om det finns någon djupare mening eller om de bara är gjorda för att vara så våldsamma och otäcka som möjligt. Men stämning, det sätter de i alla fall. Albumets sista ord handlar om någon som står vid en kant, ett stup, bokstavligt eller metaforiskt, vem vet.

Come on and rock, rock
Back to the edge and then up to the tip, it's not, not
Nice, the ropes are tight enough to hold but never burn
That would defeat the purpose, nothing beneath the surface

Och sedan får vi lyssna till ett piano som brinner upp i arton minuter.


3.

Lingua Ignota
Caligula
19 juli, Profound Lore Records

Få album från förra året var lika suggestiva, mörka, och utlämnande som Lingua Ignotas Caligula. Klassisk liturgisk musik och psalmer blandas med industriellt oljud i majestätiska undergångsmarscher, och till det Kristin Hayters sång. Ja jävlar vilken sång. Ibland melodisk, stark, kraftfull, påminnande om sångare som Anna von Hausswolff och Lisa Gerrard, ibland desperat aggressivt skrik. Produktionen är även den galet bra på att hantera bredden av musikaliska uttryck från högljudda krascher och drön, distade vettlösa skrik, till cello, piano, och visksång. Väl exemplifierat av "If the Poison Won't Take You My Dogs Will". Texterna är personliga om övergrepp, hat, och hämnd.

The bitter blood of many foes sustains me
And heavy is my hammer, swinging 'round
And soft are their throats
And soft are their skulls
And fragrant is my many flower'd crown

Pust. Ett utmanande album svårt att värja sig ifrån.


2.

Borknagar
True North
19 juli, Profound Lore Records

"Norsk metal i de progressiva domänerna med rötterna i black metal-scenen" är ju nästan som en egen scen eller genre vid det här laget, och där har Borknagar jobbat på flitigt i uppåt 25 år även om jag inte kan kalla mig inlyssnad på katalogen. True North är hur som helst deras elfte album, och gör mig sugen på att kika bakåt, även om det visst skett några förändringar till detta släpp. En av deras tidigare tre sångare, Andreas "Vintersorg" Hedlund har hoppat av, vilket leder till att de två kvarvarande delar på bördan - Lars Nedland och Simen "ICS Vortex" Hestnæs, den senare även känd från Dimmu Borgir och Arcturus.

Och sånginsatserna är verkligen grymt, grymt bra här. Från black metal-fräs till stilig tenorstämma. Efter bara några sekunders avlägsna åskknallar in i öppningsspåret "Thunderous" dundrar gitarrer igång med ett drivande trumkomp och texten:

Up high and far away, where the air is clear
A vast horizon shimmers
The cold wind seems to carry the light away
As the earth's rotation closes the day
Beyond the towering peaks
Recurring shadows bow deep
Into the raging rivers

Låtarna är mellan fem och nio minuter långa. Musikaliska idéer återkommer med små variationer, eller i olika kontext med olika lager ovanpå och under. I "Up North" till exempel, lyssna på alla olika variationerna på melodin i gitarrerna. Vissa låtar är ösiga dängor som nämnda "Thunderous" och upplyftande, överjävligt driviga "Up North" med ICS snirkliga, episka "Up - NoooOOooOORTH!". Vissa långsammare och mer eftertänksamma som "Wild Father's Heart" och avslutande mystiska "Voices". "Into the White" är nog den "tyngsta" låten, men varenda en är välgjord.

Texterna handlar om naturens majestät och storhet, om både människans och mänsklighetens relation till den. Temat är tydligt, begripligt, genomgående, genomtänkt, och rikt att ösa ur. Fan vad bra.


1.

Liturgy
H.A.Q.Q.
12 november

Det finns olika sätt att innovera på, att skapa sig en egen nisch, när det gäller musik. Många artister kör "mixer"-metoden. Man tar två, tre, eller fler skilda genrer, och så blandar man dem till en helhet som ingen gjort tidigare.

Detta är inte så Hunter Hunt-Hendrix, låtskrivare i Liturgy, jobbar. För honom handlar det mer om att uppfinna sitt helt eget musikaliska språk. "H.A.Q.Q." står för "Haelegen above Quality and Quantity" och Hendrix mål är att kanalisera en metafysisk filosofi som han uppfunnit, genom musiken. Eller nåt sånt... Man törs väl säga att grunden kommer ur black metal, men de övriga ingredienserna… De är svåra att härleda. Det påminner inte mycket om någonting annat som jag har hört i alla fall, ja, utom Liturgys tidigare album. Förra, The Ark Work, gick för mig över svårlyssningshetens gräns med sina pipande midi-syntar och konstig omelodisk halv-rappig sång. Dessa saknas tack och lov på H.A.Q.Q. Här bjuds dock på harpor, medeltida japanska flöjtar, stråkensemble, klockspel, och en och annan glitchig elektronisk effekt.

Men det är ändå inte instrumenteringen som är mest speciell, utan kompositionerna. Detta är som modern klassisk musik, fast skriven för metal-orkester. "Pasaqalia" med sin repetitiva, polyrytmiska malande figur i rytmgitarrerna, medan stråkensemble spelar en vemodig melodi bakom. Slutet på "Virginity" med sina ljusa körer som sjunger en stegrande melodisk figur tillsammans med tremologitarrerna, tills det bryter loss i en sista supernova av intensitet. "God of Love" återupptar den rytmiska figuren från "Pasaqalia" fast på kör istället, och med ett upprepande sex toners arpeggio över.

Taktarterna är inte bara komplexa, de är mer flytande än vad som är brukligt i rock eller metal. Trummorna, helt överjävligt trakterade av Leo Didkovsky, sitter liksom inte bara och håller takten, utan flyter med i kompositionernas intensitetgrader, fram och tillbaka. När virvlarna accelerar upp till helt vansinniga hastigheter uppgår de från rytminstrument till bara texturering.

Att H.A.Q.Q. skulle knipa förstaplatsen var så gott som givet första gången jag hörde detta albums sluttoner klinga ut. Detta är nämligen något av det mest egna, unika, och innovativa som gjorts inom metal på vet ej hur länge.



Det var allt för den här gången. Håll till godo.

tisdag 12 mars 2019

Bäst musik 2018

Woohoo, redan i mars är jag klar med listan över förra årets (2018) bästa musik! Som vanligt är det en topp 20-lista med de album och EPs som gått varmast hos mig, eller åtminstone föll mig varmast om hjärtat. Som vanligt har jag gjort en Spotify-lista för den som hatar Youtube, eller musikvideor. För mitt eget höga nöjes skulle har jag också gjort en lista över den bästa inte nya musik jag lyssnat på under 2018. Om man av någon anledning vill veta allt jag lyssnat på under hela året så finns alltihop här.

Men nu är det 2018 som gäller, vi kör igång, från det bra till det fantastiska:

20.

The Crown
Cobra Speed Venom
16 mars, Metal Blade Records

Trollhättans dödsmetallpatrull The Crown inleder listan med sin nionde LP sedan starten 1990, och den tredje sedan omstarten 2010. De är tillbaks på sitt originalskivbolag Metal Blade Records efter en utflykt till Century Media. The Crown räknar jag till ett av mina favoritband, men om man ska vara ärlig (och det ska man ju på internet), har vi främst de äldre albumen att tacka för det medan Century Media-albumen inte har varit superspännande.

Med Cobra Speed Venom har de dock åstadkommit det bästa sedan återuppståndelsen. Det är mer energi, och lite större dos thrash, i den melodiska dödsmetallen, än på de två föregående albumen, och stilen påminner om 2004 års Crowned Unholy. Snyggaste omslaget som någonsin prytt ett av deras album dessutom? Till nästa gång vill jag bara se dem våga klippa bort albumets två svagaste fillers och hellre låta det vara tio minuter kortare.



19.

A Forest of Stars
Grave Mounds and Grave Mistakes
28 september, Lupus Lounge

Förra albumet, Beware the Sword You Cannot See tyckte jag var okej men inget jätteintressant, men nu jäklar har Manchesterborna skruvat upp knäppgökeriet så att man inte kan göra annat än att bli intresserad. Nån märklig mytologi där bandet är en gentlemannaklubb år 1898 har författats och omslaget föreställer en modellstad som man ska ha jobbat flera år med att bygga. Men det mest slående är den skruvade sångrösten som verkligen kör på alla cylindrar. Man vet aldrig vart "Mister Curse" (...?) ska ta vägen med sina oförutägbara, udda, och otroligt engelska ylanden, kraxanden, fräsanden, och mässanden. Texterna och låttitlarna dryper av svart humor och är fulla av lustiga ordvändningar. "Sunrise? Not-so-super-nova", "If the weather balloons we're all fucked", och lysande, "I really dig graves"... Sjätte spåret "Taken by the Sea" luftar till albumet, en lugn låt med violinisten Katie Stones betydligt mer normala stämma i centrum. I övrigt är allt ultrateatraliskt, med en rejäl glimt i ögat (hoppas jag), och underhållande hela vägen.


18.

Besvärjelsen
Vallmo
27 mars, Suicide Records

Rullande i maklig takt lastade med ett stycke bastant, rökdimmig rock kommer Stockholmsbaserade Besvärjelsen med sin första fullängdare. Några spår är något mera upptempo som den hårdrockiga "Öken" och inledningsspåret "Mara" med sitt folkmusikriff, medan andra tar ned tempot där framför allt "Return to No Return" är rena doom-dängan.

Texterna, varvade på svenska och engelska, framförs av sångaren Lea Amling Alazam med en släpig, genrelämplig, och ja, råcool röst, med de andra bandmedlemmarna på kör här och där. Summan av alla små utmärkande drag gör att man gärna lyssnar om på vad som annars hade varit ett rätt ordinärt stoner-album, och gärna har koll på vad Besvärjelsen kommer företa sig härnäst.



17.


Det eviga leendet
Lenience
26 oktober, Fallen Empire Records

Bakom det seriöst läckra omslaget till hemlighetsfulla Det eviga leendets första utgåva Lenience hittar vi en sexrätters meny med väl balanserad black metal. Rå men kraftfull och tydlig ljudbild, och olycksbådande men tonala melodier. Sångstilen är mellanregistersvrål ifrån helsike, krispigt överstyrd. Smakfullt rumseko och syntar driver hem det kosmiskt anstrukna temat och ger karaktär. Lagom långt så man inte går därifrån hungrig men inte heller proppas alldeles övermätt. Kockarna sägs vara fem personer från Uppsalatrakten, annars är ingenting känt om bandet, men visst hoppas man på att de kokar ihop något nytt i framtiden. Jag vet inte heller varför det blev en matliknelse av det här. Kanske ska ta en macka. Riktigt bra är Lenience i alla fall.


16.

Svederna
Svedjeland
20 april, Carnal Records

Oj då, nu blev det två smålika album på raken. Men jag kan ju inte frisera den högst vetenskapligt framtagna listordningen för balansens skull. Så nu blir det ytterligare en skiva med svensk svartmetall. Nja, men stora olikheter finns faktiskt också här. Där ovan nämnda Eviga leende hade ett mer ekosatt rymdigt sound, är detta album mer som en kompakt granskog vars grenar örfilar en i ansiktet. Torrt välfyllt ljudspektra som gör att det inte går att lyssna på Svedjeland på medelvolym, utan det är HÖGLJUTT som gäller. Ljudet är krispigt som en dagsgammal skorpa, och varje ton och trumslag går fram genom märg och ben. Sången är superarg och distad, och texterna är högst egenartade, misantropiska utläggningar på värmländska med gott om märkliga rim och knasiga ordval. Klassiskt, men samtidigt udda och eget så det räcker.


15.

Beaten to Death
Agronomicon
24 december, Mas-Kina Recordings

Årets hårdaste julklapp stod Beaten to Death för. "BIID" manglar eklektisk grindcore med en svårmatchad energi. Att gitarristerna då och då brister ut i melodiska, upplyftande plock-slingor medan trummorna, basen, och sången fortsätter med oförminskat rens, är bandets mest karakteristiska egenskap. Agronomicon innehåller något mindre av denna ingrediens än tidigare verk men för den sakens skull har det inte blivit enkelspårig bröt-grind av alltihop, utan alla låtar är genomtänkta kompositioner med hågkomliga riff och sin egen rövsparkande karaktär. De skickar blinkningar till en mängd olika artister och musikstilar, ibland främst genom texten, ibland musikaliskt. Allt präglas av kreativitet och stor spelglädje, och bandet spelar in låtarna tillsammans på en och samma tagning. Dessutom, mig veterligen är det här första gången som norrmännen publicerar sina i princip helt ohörbara texter så att vi äntligen kan få veta vad som döljer sig bakom fantastiska låttitlar som "Gå, snuble, bli liggende", "Dere er herved oppløst", och "Havregubbens dolk".


14.

Imperial Triumphant
Vile Luxury
13 juli, Gilead Media

Efter en dryg minut av dissonant, orolig blåsorkester öppnar sig ett gap rakt ner till underjorden och en smutsig, kaotisk malström av svart metall (inte nödvändigtvis alltid svartmetall) dånar fram. Hemstaden New York har stått som konceptuell inspiration fast med mindre fokus på Broadway-glamour och mer på dess excesser och dekadens å ena sidan, och å andra sidan de som trampats ned i smutsen av andra på väg dit.

Koncepten illustreras musikaliskt på genomtänkta sätt, exempelvis "Lower World" som beskriver människor som kuggar i ett obönhörligt maskineri, tuggar sig mekaniskt fram med ett entonigt Chug-Chug-Chug. New York porträtterar man inte gärna utan jazz, och sådana influenser blir det en hel del av på Vile Luxury, där centerstycket "Chernobyl Blues" kunde platsat på en Bohren & der Club of Gore-skiva, fram tills ett helvetiskt black metal-mangel bryter ut halvvägs in. Mörkt och rubbat.


13.

Dirge
Lost Empyrean
14 december, Debemur Morti

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det här albumet. Dirge är ett post-metal-band från Frankrike (så det kanske uttalas "dirr-sché"?) och deras inte mindre än sjunde album, Lost Empyrean, är vanlig post-metal. Har man lyssnat på Isis, Cult of Luna och sånt där så vet man på ett ungefär hur det kommer att låta. Sex till nio minuters kompositioner, check. Repetitiva lätt synkoperade riff, check. Lite syntar, effektpedaler, och rena gitarrer, check. Kylig, expansiv ljudbild som ett arktiskt hav, check. Vrål och dyster ren sång, check. Allt sitter på sin rätta plats och jag gillar det helt enkelt jäkligt mycket!


12.


Lubomyr Melnyk
Fallen Trees
7 december, Erased Tapes Records

71-årige Lubomyr Melnyk påstår sig vara världens snabbaste pianist, och har hittat på musikstilen "kontinuerlig musik" som beskrivs i, hm, filosofiska, spirituella termer på hans hemsida. Melnyk är en något udda figur definitivt, men det han helt enkelt gör är att spela jättesnabba arpeggion i en lång följd, med vardera handen. Resultatet är att pianot smälter ihop i en hypnotiskt invaggande musikmatta, som ett vattenfall eller en porlande vårflod av toner.

Ja, natur-aspekten är tydlig i skivans koncept också. Huvudverket är stycket "Fallen Trees" i fem satser och är något av det minst rytmiska och mest "ambienta" på skivan, där stråk och sång här och där läggs till ljudlandskapet. Å andra sidan har vi den sentimentala "Barcarolle", med marginal det mest melodiska och "låt-lika" stycket. Mycket fint.


11.


Panopticon
The Scars of Man on the Once Nameless Wilderness, Part 1
6 april, Nordvis

Ingen årsbästalista är komplett utan minst ett album från Nordvis, och 2018 var det enmansbandet Austin "Panopticon" Lunn som var tillbaks med ett nytt album. Faktum är att det är ett dubbelalbum, där del 1 är hans speciella mix av atmosfärisk black metal och amerikansk folkmusik. Del 2 är däremot helt metal-lös folk/country. Inte direkt dåligt, men del 1 är för mig helt överlägsen och den enda som platsar på topp 20-listan.

Del 1 är rätt bekant för den som lyssnat på Panopticon tidigare. I grunden känslofulla tremolomelodier och blastbeats, ovanpå det gott om melodisk lead-gitarr, och med folkliga passager bestående av fiol och akustisk gitarr inskjutna. Ett rikt sound med många lager. Allt spelat på ett inte slarvigt, men inte heller efterhandspolerat sätt, som får det att låta levande och musikaliskt. Konceptet är en elegi till förlust av vildmark. Det hela låter mycket som fyra år gamla Roads to the North, och eftersom det var 2014 års bästa album är det väldigt svårt att klaga på det.


10.


INVSN
Forever Rejected
16 mars, Dine Alone Music

INVSN släppte ett skitbra album 2017 och redan 2018 var de tillbaks men denna gång med en EP. Som också är skitbra. Till stor del är det mer av samma som från The Beautiful Stories, väloljad lätt dansant post-punk med många lager, mycket eko, och enkel men av någon anledning så jävla bra sång. Kompositioner med grymt bra progression och refrängerna är sångvänliga. Det låter mindre argt än föregående års album, men fortfarande med ett visst mörker förstås. I mitten av EP:n har vi en mysig cover av Lana del Rey's "Love".


9.

Bosse-de-Nage
Further Still
14 september, The Flenser

Denna San Francisco-kvartett har vi också behandlat tidigare i de här listorna. Post-black-hardcore-nånting med illavarslande tonföljder, desperata vrål, och helt jäkla galet bra trumspel. Jämfört med föregående All Fours är Further Still typ mer av samma, men nedtrimmat och fokuserat. Effekten är ett "närmre", tajt sound. "Dolorous Interlude" står i mitten som en andningspaus från frenesin med sina synt- och stråkborduner.

Sångaren Bryan Mannings texter är fortsatt unika... Med ett neutralt, beskrivande språk målas surrealistiska, obehagliga scener upp. "The Trench" handlar om en värld där alla arbetar oavbrutet med att gräva ett ändlöst långt dike till horisonten. "Vestiges" om ett barns skrik som tar fysisk form och flyger iväg. "Listless" nåt jätteäckligt om röda små spindlar i halsgropen, som man nästan är glad är omöjligt att uppfatta när man lyssnar på själva låten.


8.

Portal
ION
26 januari, Profound Lore

Eller ska det vara I√º⁄ₙ? Det tog mig längre tid att lista ut hur man skriver det där än att skriva resten av denna recension. Australiska Portal har sinnesförvirrat lyssnarna sedan 1994 med experimentell extradimensionell dödsmetall. På ION har ljudet förvånansvärt förändrats, och städats upp från marianergravs-murkigheten från Vexovoid till ett ljusare ljud där gitarrernas riff nu hörs tydligare. Men tonföljderna man får höra är fortfarande så oortodoxa så det känns som att man saknar ett par dimensioner när man lyssnar på dem. Kaotiska kast mellan kromatiska, atonala klättranden runt på gitarrhalsen knyts till en matematisk knut. Allt är oregelbundet och osymmetriskt. I "Phreqs" degraderar låten halvvägs till en kromatiskt sjunkande slinga där lager läggs på lager tills det låter som att man faller ner för ett svart hål medan universum vecklar ihop sig. Om man tycker resten av albumet är klurigt att lyssna på, så är mellanspelet "Spores" bara en distad vägg av diskant pulvriserat oljud. Sången är genomgående en mystisk, omänsklig visk-growl. Portal liknar inte mycket annat.


7.

Rivers of Nihil
Where Owls Know My Name
16 mars, Metal Blade Records 

Nu till den nya bekanstskapen Rivers of Nihil. Nya för mig, för två album har det visst blivit innan Where Owls Know My Name. Det handlar om progressiv dödsmetall / djent. Det går undan, och det är tekniskt. Trummorna ligger högt i mixen så att varje slag i trummisens frenetiska fills och figurer sitter som en smäck i trumhinnan. Basen är också mixad så den hörs tydligt, vilket är trevligt eftersom basisten trakterar en sexsträngad lyra med stor fingerfärdighet och gott om påhitt. Jazzinfluerade progg-rockiga partier med saxofon och nedskruvad dist varierar upp.

Den svaga punkten skulle nästan vara sången, som är ganska ordinär, modern core-growl, men det funkar och är bra för texthörningen. Musik av den här typen brukar jag inte direkt avsky, men inte alltid älska heller, då jag tycker det ibland degenererar till teknisk uppvisning som är tråkig att lyssna på. Men Rivers of Nihil hittar en riktigt skön blandning. Brutala riff, schyssta ackordföljder, vilda trum- och basfigurer med laserprecision, och spejsade lugnare partier.


6.

Anaal Nathrakh
A New Kind of Horror
28 september, Metal Blade Records 

Anaal Nathrakh spelar tokmanglande black metal med inslag av industriell metal, lite orkester och kör, och allehanda oljud. Inte bara texternas tema är undergång och krig utan hela ljudpaketet uttrycker krigets kaos. Men missförstå inte - det här är inga macho-texter om krigsfantasier.

"Obscene as Cancer" tar sin titel och sin refrängtext från en dikt som brittiske soldaten Wildred Owen skrev under första världskriget, där han beskriver fasorna som han ser i varje mardröm. Det går rysningar när Dave Hunt sjunger "In all my dreams, before my helpless sight, he plunges at me", och sen fult, skitigt growlande, "guttering - choking - drowning!" "Forward!" använder maskingevärseld som ett rytminstrument, och handlar om hur unga män tvingas / lockas ut i döden med lögner och hot. Andra låtar är svartsynta förutsägelser om framtiden.

Sången är lysande, med stor variation. Ren sång från tårna, smutsigt distat growl, höga ljusa growl, och otippad falsettsång à la King Diamond på bl.a. "The Reek of Fear"! Det är just den här mixen mellan totalt mangel och oljud å ena sidan, och starkt melodiarbete å andra sidan, som gör A New Kind of Horror riktigt bra. Både ultra-aggressiv och förtvivlad reflektion över mänsklighetens mörka sidor.


5.

Behemoth
I Loved You at Your Darkest
5 oktober, Nuclear Blast et al. 

Behemoth har varit ett husnamn inom extrem metal i flera decennier vid det här laget. De bildades 1991 och gick från ren black metal till att börja blanda in death metal i slutet på nittiotalet, för att till slut bli nästan ren death metal istället.

Men på deras senaste album har de tagit ännu en kursändring. Redan från skivans titel blir man extra intresserad med det överraskande I Loved You at Your Darkest (tidigare album har haft titlar som Satanica, Demigod, Evangelion, och The Satanist...). Det är det minst dödsmetalliga som Behemoth varit på decennier, och det mest gotiska någonsin.  Utöver Nergals alltid närvarande mediumljusa growl, förekommer lite körande, t.ex. mässande bakgrundssång i "Bartzabel" och en barnkör som skanderar olika namn på Kristus och "I shall not forgive!" i skivans intro. Hur man lyckades få en barnkör att ställa upp på detta i katolicismens högborg Polen, är en gåta bara det.

Religion ja. Behemoth är inga superfans av kristendomen, och är gärna tydliga om den saken. Men blasfemiska teman i metal har väl ingen relevans annat än som skoj och underhållning numera? Det kanske vi kan tycka i ett mer sekulariserat land som vårt, men 2012 ställdes Nergal själv inför rätta i Polen för "blasfemi" för att ha rivit isär en bibel. Jag skulle tro att Behemoth tar sin antikristendom med stor seriositet. Detta är välspelad, genomtänkt, konstnärligt inspirerad musik och text, och det bästa Behemoth gjort minst sedan Satanica från 1999, kanske någonsin.

(Bägge videorna är oerhört NSFW (ej säker för arbetsplatsen, som man säger). De är antagligen inget du bör köra som kvällsfilm för barnen heller.)



4.

Carpenter Brut
Leather Teeth
22 februari, No Quarter Prod

Har vi nått peak 80-talsnostalgi ännu? Kanske. Antagligen. Men än finns det att hämta, hos franska Carpenter Brut och hans första regelrätta fullängdsalbum, då 2015 års Trilogy egentligen är en EP-samling.

Leather Teeth blir det några täta, fläskiga synt-bangers i stil med landsmannen Perturbator och Carpenters egna tidigare verk, till exempel öppningsspåret "Leather Teeth", och diaboliska "Inferno Galore". Men det förekommer också en hel del ostig elgitarr runt om på albumet, där höjdpunkten är när Carpenter Brut går total hårsprejsmetal med fantastiska "Beware the Beast"! "Sunday Lunch" med sin svettblöta elgitarr och saxofon låter som vinjettmusiken till någon bortglömd TV-serie.

Skivan är ett konceptalbum tänkt som soundtracket till en fiktiv slasherfilm. Varje låt har en (otroligt barnförbjuden!) musikvideo, som alla hänger ihop i ett "Carpenter Brut-universum" och berättar en historia om den fiktiva staden Midwich, en seriemördare på vift, hårdrocksstjärnan "Bret Halford", och en satanisk kult. Leather Teeth plockar från olika flugor och företeelser som det rosaskimrande årtiondet hade att erbjuda, och destillerar ett härligt 80-talskoncentrat.

(Som sagt. Högra videon, "Beware the Beast" är en av de snällare men fortfarande NSFW och inte ett lysande exempel på barnfilm. Den vänstra videon är en regisserad liveshow och nästan harmlös.)


3.

Mark Kozelek
Mark Kozelek
11 maj, Caldo Verde Records 

Mark Kozelek var med på 2017-listan också, men då under namnet Sun Kil Moon med det orimliga två timmars eposet Common as Light and Love Are Red Valleys of Blood. 2018 släppte den flitiga singer-songwritern både ett nytt Sun Kil Moon-album och detta självbetitlade under sitt riktiga namn, och Mark Kozelek är definitivt det jag gillar bäst av de två.

Jämfört med Sun Kil Moon's senaste verk har detta samma oerhört detaljerade, planlösa texter, fulla med sidospår och associationer. Det är samma prat-sång, och fortfarande långa, repetitiva låtar där inte så mycket händer. Skillnader finns också, det här är betydligt mer avskalat och enkelt. För det mesta är gitarr det enda ackompanjemanget. Texterna känns lite mer "rytmiska" och är också lite... roligare? På något sätt gör de minimala arrangemangen detta mer "finstämt" än Sun Kil Moon, och det framstår som lättlyssnat och avslappnat i jämförelse. Detta album är ju bara 90 minuter långt också, så i princip en EP... De enkla gitarrackompanjemangen är stämningsfulla medan Mark berättar sina anekdoter om allt mellan himmel och jord. Gillar skarpt.


2.

Anna von Hausswolff
Dead Magic
2 mars, City Slang 

Anna von Hausswolff har spelat in sedan 2010, men Dead Magic är det första som hamnat på min radar. Och det är ju synd för det här är hur bra som helst. Två saker utmärker sig mer än resten: För det första kyrkorgel. När jag lyssnar hastigt på lite av bakkatalogen verkar det som att tidigare skivor har varit än mer orgel-drivna historier. Här är den ett av många instrument och dominerar inte, men ger ändå en speciell prägel. I solo-orgel-stycket "The Marble Eye" hypnotiserar von Hausswolff lyssnaren med arpeggio-malande och en mörkt majestätisk melodi. I avslutande "Källans återuppståndelse" lägger orgel och synt an evighetslånga tonmattor som försätter en i stillhet.

För det andra har vi sången. Herrejävlar, sången. Kraftfull, uttrycksfull, med enorm dynamik och stort omfång. I "The Mysterious Vanishing of Electra" bältas texten fram med en raspig röst på maxvolym, och emellanåt skickar hon iväg enorma tjut som framkallar kalla kårar. I första delen av "The Truth, the Glow, the Fall" sjunger hon lågmält, eteriskt och överdubbat med stämmor till den långsamt stigande och sjunkande orgeln medan fiolkvittranden ekar som vilsna fåglar. I början av "Ugly and Vengeful" mumlas en ohörbar besvärjelse om och om.

Musik som skapar en egen liten värld.


1.

Daughters
You Won't Get What You Want
26 oktober, Ipecac Recordings 

Årets mest obehagliga och suggestiva album kom inte från nåt extrembrutalt tekniskt dödsdoomcore-band, utan från Rhode Island, där noise-rockarna Daughters huserar. Melodier och sånt, det är överskattat va? Här består instrumenteringen mestadels av lager på lager av metalliska klonganden och banganden, oharmoniska förvrängda gitarrackord, dundrande trummor, tjutande som av sirener, och rundgång. Sången är ett anti-melodiskt ropande.

Ibland blir det ändå lite melodier, som i refrängen till "Satan in the Wait", när Alexis Marshall "sjunger" "This world is OPENING UP!" över en glänsande melodi. På "Less Sex" tar oljuden ett steg tillbaka för att släppa fram en regelbunden basgång och Marshalls faktiskt riktiga sång den här gången. "The Reason They Hate Me" är det spår som mest liknar en vanlig rocklåt med vers-refräng-brygga-struktur, faktiska riff och såna grejer, som ett Nine Inch Nails uppskruvat till elva.

Albumets stämning blir inte mindre obehaglig allt efterhand. "Ocean Song" berättar om "Paul" som helt plötsligt en vanlig dag tappar greppet, drabbas av panik, och ja, springer iväg till havet? Till ljudet av en mekanisk rytm, och i slutet, en raspig distorsion som bara stegrar i volym. Avslutande "Guest House" manglar och dundrar obönhörligt medan Marshall sjunger om ett hus han till varje pris måste ta sig in i, men alla ingångar är låsta. "Let me in!" - mer och mer desperat medan musiken stegras - "Let me in! Let me in!".

Det är inte speciellt skojigt, men det är så sjukt bra.



Detta var allt för den här gången. Ha det så gott.